Jag sitter ofta i bilen och lyssnar på musik. Körandes genom landet med skilda musikgenrer i högtalarna. Vid dessa tillfällen mår jag som bäst. Att leva i symbios med bilkörningen samtidigt som du invaggas i ett totalt drömmande tillstånd från alster som ”Somebody” av Depeche Mode, ”Heartbeats” av The Knife, ”Lay all your love on me” av Abba, ”Everyday is like Sunday” med Morrissey och ”Slave to love” av Bryan Ferry är, nästintill, himmelriket. Upplevelsen är det bästa av två världar. Musik och bilresande. Jag svänger försiktigt på ratten, vevar ned sidorutan och möts av blåsten i de ljuvliga trädkronorna. I högtalarna denna gång är det svenska gruppen Kent. Jocke Berg sjunger på sitt säregna sätt; ”och då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på”. Jocke vet vad han talar om. I ”en himmelsk drog” från albumet Hagnesta Hill (som för övrigt har vuxit fram som Kents bästa platta) beskriver han ett känsloläge man inte kan sätta fingret på. Ett yttrande som inte kan diskuteras runt fikabordet på jobbet eller med frugan/mannen i ditt liv efter 8-5 jobbet på det närliggande verket när du kommer hem. Det är någonting du delar med dig själv och artisten du lyssnar på just då. Dessa känsloyttringar är ofta väldigt korta och intensiva.

Tänk dig följande scenario. Du sitter på inrikeståget som tar dig genom det avlånga landet. I dina hörlurar trängs 3000 låtar om ungdomskärlek och trånande ord om pubertala äventyr. Plötsligt dyker polarprisvinnaren Björk upp i dina öron. Hon bjuder på en vemodig resa genom sakrala sånger om förhållanden, svåra beslut i vuxenlivet och tidlös popprosa. Du höjer volymen på din Ipod. Hon brister ut; All is full of love” och tåget svänger tvärt förbi träden söder om Vättern. Solen kikar fram bakom de regntunga molnen och den träffar dig rakt i ansiktet. Den värmer dig ända in i själen. Björk sjunger magnifikt nu. Volymen är på max. Och då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på. En känsla som är så övermäktig att du plötsligt brister lite inombords. Du blir varm i hela kroppen. Först när tåget stannar till vid nästa station kan du reflektera över din situation och dina rödlätta kinder.

Att vi blir så berörda av denna populärkulturyttring som vi kallar musik är fullständigt fascinerande. Ett ögonblick av dessa kokande känslor är allt jag kan behöva inför en svår uppgift i livet eller så fungerar det ungefär som en powernap. Någonting som vi alla behöver. En kort stund bara. Sedan är vi redo för vardagens alla bekymmer och besvär.

För övrigt

* Gävlekrogen Slickcitys höstprogram ser onekligen lovande ut. Sällan har väl så digra artister som Oskar Linnros och Petter delat scenen på Gävles bästa nattklubb.
* Årets Halloween börjar alltid med ett maraton av skräckfilm. I år visas The Excorcist på blu-ray hemma hos mig. Den skrämmer lika mycket som för över 35 år sedan. Varför har ingen filmkritiker/recensent inte ens tänkt tanken att intervjua Max Von Sydow och hans fantastiska karriär som spänner över ett halvt sekel innan han trillar av pinn?

Christian Stjernström